Världen enligt Tim

Idag satt jag och diskuterade jobb med en gammal kollega till mig. Hon hade nämligen flyttat ut till en närliggande kommun och i samma veva tog hon upp svårigheten att ta sig in till stan under tidiga morgnar eller hem på sena kvällen. Anledningen härtill är en rätt obefintlig bussförbindelse till småorten dit hon valde att flytta. Om man nu vill ställa bilen det vill säga.

Väl hemma började jag fundera lite över det vi hade diskuterat. Kan det vara så svårt att ta sig fram och tillbaka inom Stockholms län? Det borde väl kunna gå att förena arbetslinjen med en ”kollektivtrafikslinje” så att man kan välja bort staden för ett liv på landet?

För det krävs en gnutta nytänkande när man ska göra satsningar på kollektivtrafiken. Jag är för att man bygger ut både tunnelbanan och spårvagnen. Men vem tänker på bussarna? Det vore inte ekonomiskt fördelaktigt att bygga ut tunnelbanan (ej heller spårvagnen för den delen) så att man förband stad med förort och småort. Ett bra sätt att komma åt problemet är att bygga ut bussnätet genom att införa ett system med förarlösa tunnelbanetåg. En utmärkt idé frigör pengar till satsningar på bussnäten samtidigt så kan man köra tätare turer på tunnelbanan utana tt det kostar något.

För att kunna bekosta detta så föreslår jag följande förslag:

1. Höjda trängselskatter med färre undantag vad gäller typ av fordon som ska beskattas samt utökad avgiftsskyldig tid.
2. Slopandet av ”Lidingöundantaget”
3. Eventuellt höjda avgifter för SL-kortet eller höjda landstingsskatt.
4. Höjda registreringsavgifter för bilar som inte körs på  miljövänliga bränslen.
5. Rusta upp de gamla tågen så att det blir trevligare att åka kollektivt.

Jag inser att det kommer att kosta en del att åka kollektivet med ett sånt förslag. Men vill man att fler ska välja att ställa bilen så måste man våga satsa mer och det kostar pengar. Jag tror dock att stockholmarna är så pass miljömedvetna att de förstår att de vill avvara en extra slant.

Ett stort grattis och en fånge röda rosor vill jag rikta till Stefan Löfvén som idag har utsetts till Socialdemokraternas nye partiledare. Det blev inte den öppna processen som många hade trånat efter men med tanke på den svåra situation som sossarna har befunnit sig i så är det föga förvånande att de vaskade fram en kandidat så fort som de gjorde. Allt annat hade varit otänkbart. En öppen process hade förövrigt riskerat att dra ut på tiden och den är något som S har ont om. Det brinner under fötterna och S måste börja prata politik istället för att diskutera interna strider i all oändlighet, om man ska uppfattas som trovärdig och leda oppositionen inför valet 2014

Jag är dock kluven inför valet av Löfvén till partiordförande. Å ena sidan så kan han vara den som lyckas ena partiets falanger med tanke på hans bakgrund inom fackföreningsrörelsen och faktet att han inte (än så länge) inte har varit delaktig i alla dessa interna strider som S har åsamkat sig själv. Då är det ett utmärkt val och precis det som S behöver just nu.

Men det är också rätt fegt att man hellre satsade på en av de äldre sossarna istället för att plocka in lite nyare fräschare talang. Vill man locka till sig de allt viktigare yngre väljarna och storstadsfolket så krävs det dock mer fräschör och nytänkande än gubbvälde

Idag satt jag och lyssnade med njutning på Studio 1:s telefonväkteri med statsministern. Med en avslappnad stil fick vanliga kottar ringa in och ställer allehanda frågor till Fredrik Reinfeldt.  Det var verkligen hur kul som helst att höra inte bara vilka frågor som allmänheten grubblade över utan också hur Fredrik Reinfeldt resonerade. Man tog upp alltifrån myggor i Österfärnemo som situationen för sjukskrivna och så fick Fredrik Reinfeldt svara bäst han kunde.

Hur nyttigt var inte det för demokrati när man numera lever i en värld där politiker och beslutsfattarna förflyttar sig allt längre bort ifrån väljarna. Man talar sig varm om en politiker men nämner sällan ordet ”folkrörelse”. Allt fler av våra politiker går oftare än oftast direkt från utbildning till  politik. Ett arbete bland vanligt folk och därmed en förankring i verkligheten är något som allt färre politiker besitter. Upprörande för många att de som fattar beslut om exempelvis sjukersättning inte har den blekaste aningen om hur det är att vara sjukskriven på längre tid. Väljarna har därmed mindre att säga till om och tappar förtroende för politikerna. Det mår inte demokrati bra av.

Därför är jag för att det anordnas flera såkallade telefonväkterier med politiker på alla nivåer. Det är väl inte så konstig att de som styr över oss ska ställas till svars lite då och då istället för vart fjärde år när det är val? Känner människan en delaktighet i beslutsfattningsprocessen så är det bara positivt ur en demokratisk synvinkel, eller hur?! Framför fler telefonväkterier och träffar med politiker där man ska kunna göra sin röst hörd. Tråkigt bara att det sällan är politikerna själva som tar initiativet i detta fall.

Som väntat kom beskedet om att Håkan Juholt kommer att sitta kvar. Han har VU:s och därmed hela partiets fortsatta och fulla förtroende heter det. Det är i alla fall vad man ska tro. Om det är sant är det en annan sak. Fler distrikt har krävs hans omedelbara avgång. Men de pratade tydligen för döva öron.

Men jag kom att tänka på en sak när jag lyssnade på en av de många malande nyhetsinslagen om Juholt. Varför kan han inte inse sina begränsningar och avgå? Är det verkligen så svårt att begripa att man tagit sig vatten över huvudet? Väljarstödet sinar bort. Inte så konstigt när ledaren för det största oppositionspartiet är helt blottad på ideologi och erfarenhet på så gott som varje område. Istället för att komma med en genuin och trovärdig berättelse för vart man vill vända skutan Sverige så ryter man ifrån då och då och rackar ner på vad regeringen åstadkommer. De egna tillkortakommanden döljs bakom en mur av arrogans. Och det omhuldas som om det var ett vinnande koncept.

Men Håkan Juholt är inte allena i detta fenomen. Jag tänker närmast på Göran Hägglund som lyckats klamra sig fast vid makten trots att hans parti håller på att trilla ur riksdagen. Det är sorgligt att beskåda hur han ärvde ett parti med stöd på över 10% för att sedan göra sitt yttersta för att väljarna skulle fly. Inte så konstigt det heller. En blek filur som gör ett och annat obegripligt utspel (verklighetens folk t ex) för att sedan dra sig hastigt tillbaka när kritikerna sa sitt därom. Och låt oss inte glömma hur han gång efter annan la sig platt för Moderaterna i partiets hjärtesfrågor. Vad blev det av motståndet mot homoäktenskap? Vårdreformerna gick åt skogen. Kvar finns säkert några duktiga kd:are men de är fullt så bleka och räddhågsna.

Visst har jag svamlat mer än vanligt men jag blir så less på alla dessa gubbar som vägra släppa ifrån sig makten trots att de kör mot ruinens brant. Och vad ger detta för signaler till allmänheten? För inte kommer det öka allmänhetens förtroende för politiker när man ser att det är maktåtrå och inte viljan att förändra som styr.

Tråkigt hut fattigare länder inte ser någon annan utväg än att ta inspiration från det systemet som bara USA  skulle omhulda.

Man kan väl inte erkänna en stat som styrs av terrorister?

Noterar att Sd får minskat stöd i en väljarmätning och lägger skulden för detta på (Hör och häpna!) all fokus som lagts på Juholt.

Men vad sägs om att nedgången beror på en brist på en trovärdig politik? Det kan vara nåt! Men det är alltid någon annans fel när saker och ting går snett. Bekvämare då att skylla ifrån sig än att inse att man själv är ytterst ansvarig och är därmed den som sla dra igång en förändringsarbete. Inte för att det vore lönt med tanke på att Sd:s hjärtefråga engagerar blott 4% av väljarna.

Jag blev helt lyrisk när jag läste Annie Lööfs debattartikel i UNT igår. Det var det sedvanliga tugget om att göra ändringar i Las. Jättebra, Annie! Men det bästa var stycket om entreprenörslärlingar! Att ingen kom på det förr!

En annan insats som skulle kunna växlas upp är entreprenörslärlingar, där en ungdom får gå bredvid en företagsledare för att på sikt kunna köpa och ta över verksamheten. Den här typen av insatser behövs när nästan 30 000 företag riskerar att läggas ned inom fem år, eftersom ingen väntas ta över.

Inte nog med att en arbetslös får möjlighet att ta över ett befintligt företag och därmed bidra till sin egen försörjning. Men genom övertaget så slipper staten gå miste om nödvändiga skatteintäkter från det avvecklade bolaget och i värsta fall även från uppsagd personal. Utmärkt bra idé. Ett klart tecken på att Centerpartiet är en garant för en sund arbetsmarknadsutveckling och en välmående välfärd. Det kommer att bli hur kul som helst att diskutera centerpolitik med väljarna 2014. Tack, Annie!

Så har Vänsterpartiet äntligen fått en ny partiledare i form av den forne eu-parlimentarikern Jonas Sjöstedt. En pragmatisk och insiktsfull kille som inte lär spara på krut i sitt försök att framställa V som regeringsdugliga. Partiets politik ska breddas i så måtto att såväl vilsna sossar som miljöpartister och nån enstaka centerväljare kommer att falla för vänstercharmen. Miljö, feminism och trovärdighet vad ekonomiska frågor anbelangar ska locka ditt dröser med nyfikna väljare. Det är avsikten i alla fall. Framtiden ska utvisa om de slår fel eller inte.

Men hur klokt är det att försöka rycka åt sig några väljare ifrån s och Mp. Det är inte så klokt att skapa spänningar i en redan försvagad opposition. Räkna med månget gräl och överbud ifrån de rödgröna. Och hur har det tänkt göra det utan att politiken blir spretig och otydlig? Löften om stora skattehöjningar jämte inställningen till budgettaket skrämde slag i mittenväljarna inför förra valet och allt fler tog sitt tillflykt till M för att slippa bli av med en alldeles för stor andel av sin inkonst. Hur kommer dessa frågor behandlas? Svaren lyser med sin frånvaro. Istället är det det ena hugget efter det andra. De redan frälsta må vara tillfreds kanske men väljarna vill ha konkreta förslag och tydliga svar. Annars kommer man inte att stiga i någons gunst.

Och så attacken mot Reinfeldt. Det är tydligen hans fel att ungdomsarbetslösheten är så hög. Jag kan erkänna att Moderaterna har varit passiva på gränsen till ointresserade i just den frågan. Men man kan inte skylla denna regering för att inte vilja skjuta till riksdaler till diverse projekt för att få fler ungdomar i arbete. Sänkt restaurangmoms (ett förslag ifrån Centerpartiet) och sänkta arbetsgivaravgifter bl a har införts för att locka fler till att anställa just ungdomar. De senaste årens turbulens i världsekonomin har tyvärr satt käppar i hjulet något men viss framgång har man ändå rönt. Och fler idéer är att vänta!! Sjöstedt borde bli påmind om hur hans parti stödde en handfallen s-regering som tillät ungdomsarbetslösheten råka i höjden för att sen bota problemet dels med förlegad politik och dels genom att gömma undan folk i alltifrån sjukpensionering till ams-åtgärder. Men det vill han nog inte erinra sig om!

Som alla vet så är det presidentval i USA i november iår. Jag kom att tänka på det när jag satt och läste Cancerkliniken av Alexander Solsjenitsyn. Inte för att boken på något sätt skyldrar det politiska klimatet i USA. Jag vet faktiskt inte varför Amerika dök upp i huvudet på mig.

Hur som haver så började jag tänka och frukta. Under de gångna fyra åren har Demokraterna styrt med knapp majoritet. De har letts av en president som behagat sjösätta det ena samhällsuppbyggande projekt efter det enda. Det skulle bli rivstart. Ut med det gamla och in med det nya. De sämst ställda i samhället skulle få det bättre Ja, ni vet ju hur det lät då.

Tyvärr så förmådde sig inte presidenten (och inte heller sina partikamrater) att förklara att den omfördelningspolitiken var nödvändig. Det skulle kanske smärta ett tag. Men på längre sikt skulle de vara landet och större del av världsekonomin till gagn. Obamas förslag fick ofta korgen och han lät sig framstå som vingklippt istället för en kämpe.

De röster som istället hördes kom från den ultrakonservativa högern. Tea partyanhängare som motsatte sig alla försök till nystart om det skulle innebära att skatterna höjdes för den rikare delen av befolkningen. Även om dessa röster har klingat av väsentligt så är det oftare än oftast desamma som hörs. Och så lär det bli under presidentvalskampanjen. De konservativa går framåt och vinner. Alternativt att de förlorar men får en majoritet i Senaten. Två hårresande alternativ.

För att få bukt på de ekonomiska bekymren behöver USA nästa president ett tydligt mandat och en socialliberal politik. En politik som skapar de förutsättningar som krävs för att man kan dra sig upp ur svackan och förverkliga sig. En politik som medför att man inte behöver gå i konkurs vid sjukdom. Men de amerikanska högern anser detta vara ren och skär kommunismen och lär fortsätta bita ifrån. Deras motstånd lär vinna röster. Då bäddar man för en politik snarare à la Ayn Rand där egot sätts i centrum än en politik à la  Bertil Ohlin där satsar på att bygg aut individen.

Jag tackar för ordet!